Kungliga operan berättar:

När Karolina Olsson från Oknö vaknade en morgon 1908 hade hon sovit gott – inte en natt utan i 32 år. Nu skulle hon strax fylla 47 och kände sig pigg och kry. Vad hade hänt? Vad hade fört henne in i ett så exceptionellt tillstånd?

Artipelag är en internationell mötesplats för gränsöverskridande konstutställningar, inspirerande kulturaktiviteter och god mat som serveras i de båda restaurangerna. Konsthallen öppnar för allmänheten den 3 juni 2012. I föreställningens biljettpris ingår entré till konsthallen samt bussresa t&r från Vasagatan.

Läs mer på Kungliga Operans och Artipelags hemsidor.

Läs även andra bloggares åsikter om opera, konsthall

Höstens program är extra stjärnspäckat: Förutom våra svenska stjärnor Katarina Dalayman och Peter Mattei, återfinns den internationella gräddan av operasångare som Anna Netrebko, Deborah Voigt och Roberto Alagna, i huvudrollerna. Förra säsongen sågs elva Met-föreställningar av hela 53.000 besökare på 116 biografer i Sverige.

Ett pressmeddelande berättar:
Bland titlarna märks Rigoletto och Aida av Verdi, Titus mildhet av Mozart, Julius Caesar av Händel och Parsifal av Wagner. I Verdis Maskeradbalen hamnar vi i Sverige med händelserna runt mordet på Gustav III, där Dmitri Hvorostovsky gör rollen som Anckarström och Marcelo Álvarez som Gustav III. Våra svenska operastjärnor Katarina Dalayman och Peter Mattei gör stora roller i Parsifal av Wagner.

– Den kommande säsongen från Metropolitan är fantastiskt stark, med totalt tolv operor, varav sju nya Met-uppsättningar. Det är extra roligt att vi kan erbjuda två operor med svensk anknytning: Maskeradbalen och Parsifal. Folkets Hus och Parker fortsätter att jobba hårt för att befolkningen i hela landet ska få ta del av direktsänd högkvalitativ kultur på bio, säger Rickard Gramfors, projektledare för Live på bio på Folkets Hus och Parker.

– Våra livesändningar fortsätter att ändra publikens uppfattning om opera, och att inspirera våra artister och publiken i hela världen. Inget går att jämföra med den adrenalinkick som alla som jobbar på Metropolitan får i samband med våra utsålda, direktsända lördagsoperor, säger Metropolitans chef Peter Gelb.

Om The Met: Live in HD
The Met: Live in HD är världens ledande leverantör av direktsänt innehåll på biografer. Nu visas operorna på drygt 1 700 biografer i 54 länder, vilket gör Metropolitan till den enda konstnärliga institutionen i världen med en konstnärlig satsning i denna globala omfattning. Metropolitan var den första konstinstitutionen som började experimentera som leverantör av livesändningar till bio. Från den blygsamma starten 2006-2007 har verksamheten vuxit enormt. Hittills har man sålt 9,6 miljoner biljetter till livesändningarna. Enbart säsongen 2011-2012 lockade cirka tre miljoner besökare.

Metropolitans stjärnor agerar även värdar vid direktsändningarna, där de i pauserna gör liveintervjuer med sångare, musiker och teamet bakom uppsättningarna, och presenterar bakomfilmer. Biopubliken får en unik inblick i arbetet kring iscensättningen av en opera på ett av världens främsta operahus.

Metropolitan-operan live på bio 2012 – 2013
13 oktober – Kärleksdrycken (L’Elisir d’Amore) av Gaetano Donizetti
I rollerna: Anna Netrebko, Matthew Polenzani, Mariusz Kwiecien

27 oktober – Otello av Giuseppe Verdi
I rollerna: Renée Fleming, Johan Botha, Michael Fabiano

10 november – Stormen (The Tempest) av Thomas Adès
I rollerna: Audrey Luna, Isabel Leonard, Iestyn Davies

1 december – Titus mildhet (La Clemenza di Tito) av Wolfgang Amadeus Mozart
I rollerna: Lucy Crowe, Barbara Frittoli, Elīna Garanča

8 december – Maskeradbalen (Un Ballo in Maschera) av Giuseppe Verdi
I rollerna: Karita Mattila, Kathleen Kim, Stephanie Blythe

15 december – Aida av Giuseppe Verdi
I rollerna: Liudmyla Monastyrska, Olga Borodina, Roberto Alagna

5 januari – Trojanerna (Les Troyens) av Hector Berlioz
I rollerna: Deborah Voigt, Susan Graham, Marcello Giordani

19 januari – Maria Stuarda av Gaetano Donizetti
I rollerna: Joyce DiDonato, Elza van den Heever

16 februari – Rigoletto av Giuseppe Verdi
I rollerna: Diana Damrau, Oksana Volkova

2 mars – Parsifal av Richard Wagner
I rollerna: Katarina Dalayman, Jonas Kaufmann, Peter Mattei

16 mars – Francesca da Rimini av Riccardo Zandonai
I rollerna: Eva-Maria Westbroek, Marcello Giordani

27 april – Julius Caesar (Giulio Cesare) av Georg Fredrich Händel
I rollerna: Natalie Dessay, Alice Coote

På bilden Anna Netrebko och Ambrogio Maestri.
Foto: Metropolitan Opera

Relaterat: Kulturbloggen

Läs även andra bloggares åsikter om Opera, Folkets hus och parker, livesändningar

Tonerna av stråkar och blåsinstrument och en stor närbild på dirigenten som med mjuka rörelser för orkesterns musiker genom inledningen till musiken ur ”Die Fledermaus” exponeras på en stor duk framför scenen. Uppsättningen av ”Läderlappen” på Kungliga Operan i Stockholm börjar elegant med att vi får njuta hela ouvertyren av operetten med närbilder på dirigent och musiker innan ridån går upp och spelet kan börja.

Operetten ”Läderlappen” av Johann Strauss dy uppfördes första gången 5 april 1874 på Theater an der Wien. Sedan dess har den spelats världen över och i Stockholm har den spelats på Kungliga Operan närmare 400 gånger i olika uppsättningar. Den senaste hade premiär hösten 2010 och uppsättningen hadenypremiär 12 maj 2012.

Det är något särskilt med nypremiärer. Uppsättningen i regi av Ann-Margret Pettersson hade premiär den 30 januari 2010 och nu den 12 maj 2012 hade den annonserats som nypremiär. Oftast sitter föreställningen så mycket bättre på en nypremiär: skådespelarna och sångarna är bekväma sina roller och det gör oftast att tajmingen i dialoger sitter väldigt bra, delar ur föreställningen som inte fungerade bra har förbättrats eller lyfts ur. Anledningen till att det blir en nypremiär är dessutom i de flesta fall att föreställningen varit en succé och det gör förstås också de medverkande tryggare i sina roller.

Recension i Kulturbloggen:

”Läderlappen” är en alltigenom elegant föreställning. Regissören har valt att placera händelserna i 1920-talets överdådiga jetset-arenan på franska Rivieran och mer exakt i Hotell Carlton i Cannes, en av världens mest kända hotellfasader mot vilken skådespelare än idag gärna visar upp sig mot i samband med den stora filmfestivalen. Champagnen flödar i ett samhälle där de rikaste lever i ett slösande överflöd innan de drabbas av den stora börskraschen. Kostym och dräkter är oerhört eleganta, den klädintresserade får verkligen sitt lystmäte tillgodosett. Lena Nordin som Rosalinda von Eisenstein paraderar i den ena fantastiska kreationen efter den andra.

Musiken är underbar och som jag nämnt är skådespelarna samspelade och scenografin snyggt genomförd.
Ett bonusnummer kommer i andra akten mot slutet då Helge Skoog dyker upp mitt i publiken som en fängelsevakt och gör ett egentligen fristående nummer av något de kallar interaktiv teater där han får publiken att delta. Helge Skoog är en skicklig komiker och i det lilla mellanspelet hinner han få in smällar åt både Carema och en kulturminister som skär i tårtor.

Ja det är en helt gedigen uppsättning och något annat hade jag inte väntat mig. Loa Falkman, Lena Nordin, Magnys Kyhle, Krister St. Hill, Gunnar Lundberg med flera, alla duktiga sångare på scen. Men själva berättelsen är hur tramsig som helst med idel obehagliga, egoistiska, tramsiga och fjantiga personer.

Dirigenten gör festen skriver recensenten i Nummer:
Den glamourösa festscenen ska vara en villervalla av champagneyra. Här blir det mest en villervalla av tappade repliker och dålig timing. Skämten om en sexmissbrukande balettchef och fängelsechef hör visserligen till genren, men känns inte helt lustiga i dessa dagar…
Kören håller däremot stilen och framstår i jämförelse som underbart nykter och taktfast. Ett extrainlagt balettnummer à la exotique, med utsökta Sophie Benoit och Filip Veverka, höjer också nivån avsevärt och visar att Kungliga Operan har riktigt professionella artister i sitt stall.
…
Men störst intryck gör dirigenten. Stefan Solyom får mig att önska tillbaka den tid då dirigenten alltid var vänd mot publiken. Han framstår här som den perfekte älskaren, smeksam men samtidigt bestämd, hängiven men med glimten i ögat. Och ständigt med en total, fokuserad närvaro.

Läderlapp mellan skratt och gäsp, skriver Kulturnytt:
Alla gör sitt bästa men aldrig tillsammans – i brist på en helhet tar var och en till sina gamla beprövade trick. Det är som om man glömt bort hur man spelar operett – lätt och ledigt men med ett allvarligt bett. Så det blir spretigt – gapskratt och gäspningar.

Expressen skriver:
Helge Skoogs Frosch (talroll) bidrar med salt till anrättningen och lockar fram de största skratten med sin nästan aggressiva publikflört. Loa Falkman sjunger härligt och framsäger sina talrepliker som om han kommit på dem i stunden. Ibland kommer han faktiskt inte på dem alls, men man älskar honom ändå.

Svenska Dagbladet skriver:
Avslagen tillställning
Livsbejakande och med sitt överflöd av melodier kan Läderlappen bli väldigt rolig, men allt måste impregneras i en atmosfär av tillåtande lättsinne. På Kungliga Operan kämpar man hårt för att hitta lättheten, men det var länge sedan en premiär tedde sig så otymplig och ofärdig.

Observera att recensionerna i Expressen, Kulturnytt, Nummer och Svenska Dagbladet är efter premiären hösten 2010, endast Kulturbloggens är från nypremiären 12 maj 2012.

Dirigent: Stefan Klingele
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Koreografi: Petter Jacobsson
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Regi: Ann-Margret Pettersson
I rollerna
Dr Falke: Krister St. Hill
Alfred: Klas Hedlund
Adele: Silvia Moi / Marianne Hellgren Staykov
Rosalinda: Lena Nordin
Gabriel von Eisenstein: Carl-Johan Falkman
Dr Blind: Daniel Ralphsson
Frank: Gunnar Lundberg
Ida: Vivianne Holmberg
Prins Orlofsky: Magnus Kyhle
Frosh: Helge Skoog

Dirigent: Stefan Klingele
Kungliga Operans Kör
Kungliga Hovkapellet
Dansare från Kungliga Baletten
Elever från Kungliga Svenska Balettskolan

Foto: Alexander Kenney

Läs även andra bloggares åsikter om Loa Falkman, Läderlappen, operett, Johann Strauss dy

Läs även andra bloggares åsikter om operett, Kungliga Operan, Loa Falkman, recensioner

Unga Tur och Dramalabbet framför den nyskrivna teaterpjäsen Fisken, som skol- och kvällsföreställning. Pjäsen handlar om niondeklassaren Algot som blir mobbad och är en skildring både av mobbarna och den mobbade och de mekanismer som driver fram våldet.

I min recension i Kulturbloggen skriver jag bland annat:

De två skådespelarna Olle Jernberg och Ruben Lopez gör starka och trovärdiga skildringar av de två huvudpersonerna; den sköra Algot och klasskompisen Leo – som är självsäker på ytan, men innerst inne kanske lika osäker som Algot. Båda längtar de efter gemenskap och bekräftelse och båda påverkas de av en frånvarande pappa och en mamma som uppslukas av sina egna problem.

Båda skådespelarna får också glimtvis gestalta mobbaren Thomas. Bakom hans aggressivitet och förtryckarmentalitet ligger förstås också osäkerhet och längtan efter att bli accepterad och älskad. Thomas har myntat skolgårdens motto ”den som sig i leken ger, får leken tåla”, ett uttryck som slår tillbaka på dem alla när Algot nått sin smärtgräns.

I programmet berättar manusförfattaren Gunnar Eriksson:

– Jag hoppas att Fisken ska fungera som ett wake up-call för alla som mobbar och trakasserar, över skolgårdarna, i klassrummen eller genom datorerna in i olika människors hem. Förhoppningsvis kan den här pjäsen kasta ljus över vad som faktiskt sker i en ung människas kropp, hjärta och själ när han eller hon dagligen förödmjukas, förminskas och förtrycks.

Manus: Gunnar Eriksson
Regi: Erik Magnusson
Skådespelare: Olle Jernberg, Ruben Lopez
Scenografi: Jenny André, Erik Magnusson
Kostym: Sofi Gregersdotter
Mask: Daniela Krestelica
Ljus: Jenny André
Ljud: Tobias Hylander
Grafisk form: Mattias Abrahamsson
Producent: Frida Amnow
Produktionsassistent: Caroline Taracci

Foto: Jonas Jörneberg

Läs även andra bloggares åsikter om mobbing, skolteater, Dramalabbet, Unga Tur

Den brittiska dramatikern Bryony Lavery har blivit mycket uppmärksammad för sina dramer runt om i världen, framför allt i England och på Broadway där hennes pjäs Frozen nominerades till hela fyra Tony Awards. Frozen blev även en stor publiksuccé på Playhouse teater där den spelades 2005/2006, regisserad av Anders Björne, som även står för regin till det svarta relationsdramat Stockholm som hade premiär i London 2008 och nu alltså svensk premiär på Playhouse teaters scen på Sibyllegatan i Stockholm. Denna fina gamla teater, som i 69 år huserade Dramaten drivs numera av de konstnärliga ledarna Elisabet Klason och Björn Lönner. Deras ambition är att visa nyskrivet och prisbelönat material direkt och färskt från Londons och New Yorks scener, på svenska. (Källa: programbladet för Stockholm)

I Stockholm får vi följa paret Kali och Todd i deras ”våta mäklardröm” till lägenhet i London. De lever i ett minst sagt komplicerat kärleksförhållande där hatet och frustrationen är konstant närvarande och blixtrar till i köksknivens skarpa egg, som Todd använder som både paprikahackare och hotfull danspartner, eller i de sylvassa blickar som Kali med svartsjuka och anklagelse fyrar i väg mot Todd. Det är Todds födelsedag och paret har varit på matiné och sett Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. De drömmer sig bort till landet i norr där solen aldrig går ned om sommaren och där mörkret breder ut sig under vintern. Sverige, och det lilla pittoreska hotellet i Gamla stan i Stockholm är målet. Når de dit? Det får vi aldrig veta.

På telefonsvararen talar Todds mamma in små meddelanden till sin lilla älskling medan Kali kokar av avundsjuka. Inte nog med att Todds föräldrar behandlar henne illa, men vem är denna Louise som lämnar medelanden på hans mobil? De försöker förgäves återskapa gamla minnen och lustfyllda stunder de delat med varandra men försöken genererar mer misstänksamhet och ilska. De hatar varandra, älskar varandra, är beroende av varandra och alla dessa känslor får utspel i ett våldsamt slagsmål varpå förlåtelsen och en tillgiven kärleksakt följer. De är återigen barn som sitter bredvid varandra, blottade, sårbara men hoppfulla över att förändringens tid nu ska börja. Men kan de komma ur sina destruktiva mönster? De har fångats i en tidlös spiral där våldsam kärlek och våldsamt hat snurrar runt, runt. På väggen tickar klockans sekunder, klockan som saknar både minut- och timvisare. Är det morgon? Är det natt? De slåss båda mot ensamheten och sina inre demoner.

Stämningen ät tät i denna intensiva och känslostarka föreställning, och dess råhet får mig ibland att rysa av obehag. Svordomarna och könsorden flyger som hagel över oss, men jag är fängslad, inte minst av skådespelarna Anton Häggblom och Malin Sternbrinks övertygande och stålblanka skådespeleri.
Med: Malin Sternbrink och Anton Häggblom

Text: Elsa Lindström

Läs även andra bloggares åsikter om drama, Playhouse Teater

Lilla Parken berättar i ett pressmeddelande:

Paria (utstött eller föraktad varelse)
Spänningen ligger tät, åskan mullrar utanför rummet där rädsla omfamnar två individer i ett nagelbitande möte om brott och straff, skuld mot oskuld. I vad som nästan kan likna en rättegång förhör och testar de varandras gränser; vem är mer värd för världen än den andre? Vad är sanning, lögn och vem får bestämma vad som är vilket? Vem får vara domare och vem får dela ut straff?

Ett spännande, kokande & intensivt psykologisk drama. Action utan slagsmål.

På scen i Paria:

Emil Kekonius, som även är regissör, är också aktuell i Politikerns sista tal av Antony Swerling. I sommar spelar han barnteater för hela familjen på Fjäderholmarna.

Olle Zetterberg, som är utbildad på Wiks folkhögskola och Boris teaterskola, har spelat Flugornas herre, Mathissen, Sången om Taråberg, Diamanten och 3x Dracula.

Bild: Emil Kekonius och Olle Zetterberg. Foto: Johan Asplund

I de två föreställningarna som är på programmet under senvåren och försommaren kretsar handlingen kring två kvinnor, oavsett om de två kvinnorna spelas av män som i Bolanders skor eller när de två unga duktiga skådespelerskorna Ida Engvoll och Frida Hallgren spelar två ensamma själva på jakt efter den rätte på karaokebarer och Finlandsbåtar.

Åå ytan kanske de ser ut som lustiga halvt-om- halvt misslyckade kvinnor, eller i varje fall inte de skarpaste hjärnorna, men låt dig inte luras, det finns dold kvinnokraft som skipar rättvisa eller hamnar rätt till slut ändå.

Här två recensioner av de två föreställningarna:

Soppteatern Bolanders skor – humoristisk thriller

Ska´re va, ska´ reva 100 procent – kakaroke-rolig soppteater på Klara

Foto: Petra Hellberg

Läs även andra bloggares åsikter om Soppteater, Stockholms stadsteater, Klara Soppteater

Stockholms stadsteater skriver i ett pressmeddelande:

−Jag hörde rykten för cirka ett år sen om att det skulle finnas ett manus av Ingmar Bergman som aldrig blivit filmat med titeln Kärlek utan älskare, berättar Marcus Lindeen. Då blev jag nyfiken och kontaktade Stiftelsen Ingmar Bergman som hanterar Bergmans efterlämnade material och så fick jag läsa det.

Ingmar Bergman donerade några år innan han gick bort hela sitt arbetsarkiv till forskning. I arkivet finns en mängd ofärdigt material, manuskript, arbetsböcker, anteckningar, skisser och olika försök till
fiktion.

−På framsidan av manuset till Kärlek utan älskare hade Bergman själv skrivit med bläck att filmen
blivit refuserad av tre producenter och att han därför bestämt sig för att ”förpassa det till arkivet för
orealiserbara drömmar och visioner”. Då tänkte jag att det är ju det som är min pjäs – Arkivet för
orealiserbara drömmar och visioner.

Hittills har Bergmans arkiv enbart varit tillgängligt för forskning. Marcus Lindeen är den första som fått stiftelsens tillstånd att göra en konstnärlig gestaltning av det ofullbordade materialet. Sedan i somras har han suttit och läst igenom material och bland annat hittat en erotisk långfilmskomedi om en sexualhämmad prins, en pjäs om en kannibal som ätit upp trettio personer och en bit av sig själv, tre skisser till scener som skulle utspela sig inne i en livmoder och ett aldrig tonsatt operalibretto. Av detta har han skapat ett nytt manus.

-Det har varit en ganska svindlande upplevelse och lite läskigt också. Bergman är ju det stora berättargeniet så jag har letat med respektfulla handskar om man säger så. Jag har hittat fantastiska små guldkorn och fått bilden av geniet bekräftad men det har också tittat fram en ganska lekfull sida som varit sökande, grov och ganska vild. Det är spännande att försöka förstå varför vissa historier blev berättade och andra inte.

Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner

Av Marcus Lindeen efter texter av Ingmar Bergman
Manus och regi: Marcus Lindeen
Scenografi/kostym: Sven Haraldsson
Musik: Hans Appeqvist
Ljus: William Wenner
Mask: Patricia Svajger
Medverkande: Emil Almén, Niklas Falk, Liv Mjönäs, Marika Lindström, Per Sandberg och Kajsa Reingardt

Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman

Juryns motivering:

Gregory Motton är en mycket mångsidig översättare, vars arbete värdesätts av ett stort antal upphovsmän. Hans översättningar av dramatiska verk i vitt skilda genrer och språkdräkter, visar alla prov på en följsamhet, som tyder på stor känslighet, parad med den integritet och precision, som kännetecknar stor yrkesskicklighet.

Göran O. Erikssons stiftelses ändamål är att främja översättningar av svensk dramatik och ett stipendium delas årligen ut till en översättare som gjort särskilda insatser för att sprida svensk dramatik i världen. Den årliga prissumman kommer från en donation från Jane Friedmann till minne av Göran O. Eriksson. Göran O. Erikssons Stipendium förvaltas av Dramatikerförbundet (Writers Guild of Sweden) – en intresseorganisation som företräder manusförfattare verksamma inom scen, film, television, radio och nya media.

Läs mer på Strindbergs Intima Teater.

Foto: Pawel Flato

Läs även andra bloggares åsikter om Göran O Eriksson, översättare, Dramatikerförbundet, Strindbergs Intima Teater

Skarpnäcks församling skriver i ett pressmeddelande:

På scenen står Ewa Munther, som arbetat som skådespelare på Norrbottensteatern och var med och startade Folkteatern i Gävle. Sedan 2001 är hon präst, och har bland annat lett konfirmationsläger som förlagts till Assisi i Italien, i den heliga Franciskus fotspår.

För reigin står skådespelaren och regissören Eva Gröndahl, känd bland annat från flera av Lars Molins tv-filmer. Översättningen är gjord av Carlo Barsotti tillsammans med Elvira och Anna Barsotti.

Det medeltida Europa var en plats och en tid av kontraster, mellan rik och fattig, mellan stridande grannbyar, mellan olika religiösa inriktningar. I denna tid fanns en berättartradition, som den italienske dramatikern Dario Fo, mottagare av Nobels litteraturpris 1997, har utforskat i bland annat Mistero Buffo och Daidalos och ikaros. I Den Helige Gycklaren Fransciskus låter han Fransciskus av Assisi (1182 – 1226) tala till oss.

Franciskus föddes som Giovanni (Johannes) i italienska Umbrien, som son till en rik tyghandlare, och levde som ung ett sorglöst liv i lyx och festande, men efter att blivit riddare och sårats i ett slag med grannstaden Perugia, fick han efter ett års fångenskap en kallelse att rusta ett kapell och hjälpa de fattiga.

Han tog sin kallelse på allvar, och satsade resten av sitt liv på att hjälpa de fattiga och att visa på en enklare livsstil.

Det är ett starkt och mustigt skådespel som visas i den alltför sällan använda teaterlokalen i Markuskyrkan, som ligger i Björkhagen i södra Stockholm. När Den Helige Gycklaren Franciskus nu framförs av prästen och skådespelaren Ewa Munther, sluts cirkeln på flera sätt. För Ewa Munther genom att hon 1983 spelade Dario Fo:s Daidalos och Ikaros. Och för kyrkan genom att en medeltida berättartradition nu hittat in innanför kyrkans väggar.

Läs även andra bloggares åsikter om Dario Fo, Helige Franciskus